Essensen av Sottunga
Jag älskar landskapet med närheten till havet, barrskogar och sädesfält som böjer sig för vinden.
Jag älskar friheten och tystnaden.
Jag älskar småskaligheten och att känna att jag tar del av en gemenskap.
Jag älskar att tanter har försökt lära mig hur man lever på Sottunga: vilka ställen man ska besöka, vad man ska göra och hur man ska hantera ensamheten.
Jag älskar alla barn jag träffat genom åren. Barn som bl.a. har lärt mig spela "Lilla snigel" på Ukulele, olika kortspel, Mamma Mia!-koreografier och att sätta rekord i balhoppning, men som också har överraskat mig med glass och presenter och som aldrig har lämnat mig ifred när jag mått dåligt.
Jag älskar när jag får se nya sidor och ett nytt djup i människor jag träffat genom åren. Dessa karaktärer är guldkorn som jag samlar på.
Jag älskar att jag får nya upplevelser varje år som jag kan lägga bland mina minnen.
Jag älskar att människor ger mig påbörjade projekt, drömmar och ouppklarade fall som jag får färdigställa, förverkliga eller lösa.
Jag älskar att komma till jobbet och ibland hitta meddelanden som börjar med "Till Jenny". Meddelanden som ofta ligger på oväntade ställen och alltid tillsammans med godis.
Jag älskar att aldrig veta hur en dag på Sottunga ska sluta.
Jag älskar att alla människor hälsar glatt och frågar hur det är.
Jag älskar eftermiddagskaffet och de medföljande samtalen i olika hushåll som jag har fått ta del av genom åren.
Jag älskar att jag får så mycket intressanta frågor av olika människor.
Jag älskar essensen av Sottunga.