Jennys handarbeten - Kropp & själ

Den jag kunde vara

För drygt ett år sen började jag bearbeta min uppväxt och jag känner mig ganska klar med den nu. Jag kan nog aldrig glömma eller förstå men livet går vidare. Lite kan jag sörja att jag gått miste om så mycket. Det känns som att jag missat hela min ungdomstid eftersom jag bara försökt ta mig igenom den.
 
Idag ser livet inte ut som jag hade trott att det skulle vara. Vid 20 var jag sambo i stan och trodde att det var allt men nu är jag 30+ och är singel i skärgården. Under de år som jag vistats i skärgården på ön Sottunga har jag upplevt mycket som jag gått miste om under min ungdomstid. Det har varit otroligt skönt med dessa lugna år utan att behöva fundera på vart jag ska ta vägen hela tiden. De senaste åren har jag sovit på nätterna, vilket jag är otroligt tacksam över. Något jag inte gjorde den första tiden på ön pga. den posttraumatiska stressen jag hade då.
 
Igår slog det mig dock att jag har en del kvar att bearbeta: min första tid som vuxen då jag levde i en destruktiv relation som påverkat mig starkt och präglar mig ännu. Jag råkade se den här bilden på Facebook igår på en av sidorna om överlevare till sociopater. Det är så jag känner. Den jag kunde vara är borta.
 
 
Förhoppningsvis kommer den jag en gång var att återupplivas eller så blir jag en ny bättre version av mig själv. Vi får se vad som händer under hösten när jag ska bearbeta nästa del av mitt tidigare liv.
 

Kommer den storm som ständigt blåser bedarra?

Då och då frågar jag mig själv när det förflutna ska sluta ta plats i mina tankar. Ibland känns det som att jag går och väntar på att det liv som är nu ska börja kännas mer. Just nu känns det som en illusion eller snarare en dröm som jag kan vakna upp ur när som helst. Kanske vaknar jag upp en dag och är tillbaka i mitt gamla liv?

Om nu det här inte är en illusion eller dröm, hur ska jag då kunna relatera till all den galenskap som en gång var vardag? Det var verkligt och jag var där men idag finns bara minnen kvar. Starka minnen.
 
Kommer den storm som ständigt blåser i min familj bedarra? Ska kriserna ta slut eller kommer jag en dag hitta metoder för att hantera kriserna när de kommer. Blir jag fri från ansvaret för familjen? Ansvaret som dels är mitt egna dåliga samvete och dels är ett ansvar läggs på mig.
 
Kommer det en tid då jag kan leva i nuet och välkomna framtiden?
Det är det jag frågar mig.
 
 
Kategori: Kropp & själ
Taggar: anhörig familj framtid illusion livet storm

Två versioner

Imorgon är det 6 år sen jag skrev mig i Sottunga kommun. Jag hade då pendlat till Mariehamn på helgerna sen 1 oktober 2008.
 
Det finns egentligen två anledningar till att jag hamnade på Sottunga. Man kan kalla det två versioner: den officiella versionen och den inofficiella versionen. Den officiella versionen är att jag hittade ett jobb på Sottunga. Den inofficiella versionen är lite svårare att berätta. Den är under framväxt i min livshistoria som jag skriver om i bloggen. Nu när åren passerat och jag har fått lite perspektiv känns det nästan overkligt att tänka på hur jag har haft det tidigare.
 
Det har att göra med en lapp som jag skrev en vecka efter att jag skrivit mig i kommunen. Lappen har jag sparat eftersom det kan vara den viktigaste lappen jag någonsin skrivit.
 

Saker jag lärt mig

Ni som följer med och läser min livshistoria här i bloggen kanske funderar på hur man blir som människa efter en uppväxt med en dysfunktionell familj som i förlängningen ledde till en långvarig och mycket destruktiv relation.
 
Det finns både positiva och negativa konsekvenser av min uppväxt. Det positiva är att jag inte lever enligt allmänna normer. Jag utgår inte från sunt förnuft och allmänna värderingar eftersom jag inte har blivit uppfostrad på det sättet. Jag utgår från helt andra perspektiv. Jag vågar tänka ganska mycket fritt och innovativt. Det blir ofta så att jag testar mig fram för att se vad som fungerar. Det negativa med det är att jag lägger mycket ansvar på omgivningen. Jag hoppas ofta att omgivningen ska göra något av det jag vill förmedla eftersom jag sällan vet hur jag ska bete mig.
 
Nu när åren har passerat och jag har fått en distans till det hela har jag fått programmera om mycket av den kunskap och erfarenhet jag har av livet. Sen den där dagen jag bestämde mig för att ta ett jobb på Sottunga för lite mer än 6 år sen har jag lärt mig mycket som jag nu förstår att endel kanske tar för givet.
 
Här kommer en lista på saker jag lärt mig under mina år på Sottunga men även under högskolestudierna i Småland: 
 
1. När en person blir upprörd/arg/besviken på mig betyder inte automatiskt att mitt liv är i fara och jag ska vara beredd på att det strax kommer att bli våldsamt.

2. Att möta någons blick är inte förknippat med livsfara. (Alla människor är alltså inte sociopater.)

3. De som står mig närmast behöver inte vara de farligaste människorna. Man kan t.ex. prata om problem med sina vänner. (I mitt gamla liv var hemmet en farlig plats. Hjälp kunde jag få från t.ex. polis, sjukvård, psykiatri och andra personer som kan uppfattas som främlingar.)

4. Man hälsar på människor man möter. (Alla människor har inte personlighetsstörningar och kan tolka ett "hej" som en förolämpning)

5. En komplimang är inte det första steget till ett övergrepp/överfall. (Gäller både män och kvinnor.)

6. Man räknas som ung länge, åtminstone till 40-50 års ålder kanske ännu längre. (Jag var alltså inte en tant i samma ögonblick jag fyllde 20 år.)

7. Man kan klara sig ensam "på en öde ö i havet". (Man måste alltså inte dela ekonomi och hushåll med någon. Inte heller måste man ständigt vara omgiven av människor.)

8. Det är inte på höga inkomster man blir rik utan på de låga utgifterna. (Man kan alltså leva väl utan att ha en hög inkomst.)

9. Det går helt bra att vara mångsysslare. Man måste inte välja ett enskilt yrke med tydliga ramar och hålla sig till det.

10. Begreppet familj och allt vad det innebär. Jag har t.ex. insett att många föräldrar verkar tycka om sina barn. (Under min uppväxten som ett maskrosbarn uteblev den upplevelsen.)
Kategori: Kropp & själ
Taggar: destruktiv dysfunktionell familj förnuft konsekvens lärdom maskrosbarn personlighetsstörning relationer vän värderingar

Mina trauman tillhör det förflutna

Att bearbeta traumatiska minnen är en upplevelse som inte liknar något annat. Trots att det är inom psykiatrin som metoder för bearbetning för trauman finns skulle jag inte påstå att det berör psyket utan snarare är en själslig process.
 
Mina trauman tillhör det förflutna
Jag menar att man behöver inte vara psykiskt sjuk för att lida av trauma. Mina trauman tillhör det förflutna. Jag lider av dem eftersom traumatiska minnen är starkare, obehagligare och mer påfrestande än andra typer av minnen. I övrigt så mår jag inte psykiskt dåligt och jag lider inte heller av en mental sjukdom av något slag.
 
Nu har jag kommit ganska långt i bearbetningsprocessen. Uppväxten i en dysfunktionell familj har jag börjat kunna släppa taget om även om det ibland känns lite sorgligt att inte kunna umgås med sin familj på sätt som många tar för givna. Jag känner att jag behöver bo med en viss distans från min familj för att inte bli indragen i nya problem och gamla mönster som upprepar sig.
 
Den svåraste delen kvar
Som jag tidigare nämnt här i bloggen har jag den svåraste delen kvar att bearbeta. Det är den delen som jag har börjat beröra i berättelsen av min livshistoria. Det är svårt av så många olika skäl. Minnena är smärtsamma både kroppsligt och själsligt. När jag slappnar av kommer minnen till mig som mardrömmar om natten men det kan även ske vid andra tillfällen. Det känns som att jag återupplever gamla händelser om och om igen. Ibland känns det som att jag blir utsatt för övergrepp i sömnen. Det blir svårt att slappna av när den känslan ständigt gör sig påmind.
 
Jag är tacksam för att det går att bearbeta sådana minnen så att jag så småningom slipper den traumatiska känslan. Det har ju gått bra att bearbeta barndomens övergreppsförsök och andra svåra saker under uppväxten. Att skriva om det här är en del av processen.
 
Nu i efterhand är det svårt att ta in att det som jag betraktar som mitt gamla liv var en nedåtgående spiral som hade kunnat slutat med döden. Det blev bara värre och värre hela tiden tills jag en dag inte orkade längre. Till slut befann jag mig i en tillvaro som där det inte fanns något hopp om förändring kvar. Det var dessutom så plågsamt och farligt att jag inte hade något annat val än att fly från alltihop.
 
När allt hopp brunnit ut så var det askan som blev grogrunden för mitt nya liv. Jag lämnade min dysfunktionella och destruktiva tillvaro för ett nytt liv som jag inte visste något om egentligen.
Kategori: Kropp & själ
Taggar: EMDR behandling destruktiv dröm dysfunktionell mental minne psykiatrisk själslig trauma

Ute i kylan

Idag blåser det riktigt kallt, men det är skönt att det inte är minusgrader ännu. Jag tog färjan till fasta Åland imorse. 
 
När jag åker iväg till staden sådär förvandlas jag till en typisk stadsmänniska som klär sig lite för tunt. Jag hade nog vantar och mössa, men borde ha haft utebyxor och tjockare strumpor kanske. Jag tänker ofta att jag bara ska springa runt och göra ärenden i staden och knappt vara ute. Fast jag "knappt är ute" hinner det nog bli kallt. Så skulle jag väl aldrig göra hemma i skärgården ;)  Igår och i förrgår när jag var ut på långpromenader för att samla steg till Hälsostegen var jag minsann ordentligt klädd. Igår fick jag ihop över 14000 steg. 
 
En promenad till det gamla fiskeläget Skage
 
Utsikt från Skage.
 
En annan del av utsikten från Skage. 

Du är aldrig ensam

Ibland kan jag känna mig som en tragisk person som har lämnat allt för ensamheten.
 
En person som fördelar kontakten med sin familj i väldigt små portioner.
En person som måste vara stark i sig själv för att ensamheten är det enda som finns.
 
Ända sen jag föddes har det varit så. Ibland kan jag tänka på det där nyfödda barnet jag en gång var. En nyfödd bebis som inte kunde knyta an till sina föräldrar eftersom hon tillbringade första tiden i livet i en kuvös på sjukhuset i väntan på att bli starkare. Det där lilla barnets första år präglades av ett svagt hjärta. Det var en svår start som satte ribban för den kommande uppväxten.
 
Barnet blev många gånger lämnat ensam genom åren med faror och svåra situationer. När det värsta hände var hon ständigt lämnat åt sitt öde. Hon måste vara stark för det fanns inga andra alternativ. Med åren blev farorna och de svåra situationerna mer omfattande. Till slut blev hon tvungen att lämna allt för ensamheten. Ensamheten som blev den stora tryggheten. 
 
På terapin igår
På terapin igår pratade vi om mina positiva sidor i svåra stunder. Vi pratade om vilka egenskaper jag har som gör att jag ändå överlever allt som händer. Egenskaper som gör att det ändå inte blev värre än det blev. Dessa egenskaper är: en överlevnadsinstinkt, ett målinriktat beteende och en ständigt närvarande känsla av vad som är rätt och fel.
 
Det är ibland svårt att ta till sig detta eftersom det finns en förväntan på människan att hon ska vara en social varelse. Människan förväntas vara en person som aldrig är ensam. Jag skulle vilja skilja på innebörderna av orden ensamhet och ensam. Ordet ensamhet står för en trygghet i mitt liv medan ordet ensam innebär att jag står med två valmöjligheter. 
 
Ensamheten
Ensamheten är en känsla snarare än ett tillstånd. Ensamheten kan både berika livet men den kan också upplevas som negativ. Det beror på olika saker. Här har jag skrivit lite mer om hur jag ser på innebörden av ordet ensamhet.
 
Ensam
När jag tänker på ordet ensam känner jag ofta negativ känslor. I ordet lägger jag mycket tanken på att det inte finns någon annan att dela med sig saker till. Det finns ingen möjlighet till avlastning i ordet ensam. Att vara ensam innebär för mig att jag ständigt står med två valmöjligheter. I svåra situationer känns det som valet mellan att drunkna eller simma upp till ytan. I lite mindre svåra vardagssituationer handlar det om att be om hjälp eller att försöka lösa problemet själv.
 
Det finns tillfällen då jag mår dåligt och känner mig hopplöst ensam, men när jag får hjälp inser jag att jag inte är ensam. Då känns det som att en vän säger till mig: Du är aldrig ensam.
 

Den mentala magsjukan

Förra veckan jag gick på EMDR-behandlingen präglades av ilska och besvikelse som blommade ur det traumatiska minnet. Den här veckan har det varit helt andra saker som kommit fram. Jag känner panikångest och stark empati. Det uttrycker sig på olika sätt.
 
Panikångesten trycker och värker i bröstet och jag blir trött. Det känns outhärdligt och jag undrar hur jag ska överleva. Jag känner mig orolig och vet inte vad jag ska göra. Jag är rastlös samtidigt som jag är väldigt trött och slut i kroppen. För mig känns det som att en mental magsjuka. Jag är trött och vill vila men får ingen ro för att det snurrar så mycket inuti mig. Tankarna snurrar runt och gör mig illamående. Det känns som att jag vill kräkas ut allt det hemska genom tankar och känslor. Kanske är det en del av den helnande processen. 
 
Den starka empatin kände jag bl.a. av igår när jag träffade min syster. Jag insåg hur hon försöker överleva dagarna trots att det finns mycket problem i hennes vardag som hon lider av. Jag kände hur jag tog på mig hennes känslor väldigt mycket. Vi promenerade genom kvarteren där vi växte upp. Vi mindes olika saker vi upplevt där. För henne som är yngre är minnena inte alltid lika tydliga som mina. Samtidigt har hon också andra upplevelser som jag inte delar. Det är svårt för mig att se hur hon lever kvar i en tillvaro som liknar den jag lämnat. Å andra sidan beundrar jag hennes mod att orka igenom dagarna med de problem hon har. Jag beundrar även att hon tidigare i livet har satt tydliga gränser mot andras beteende. Det är lätt att förstå hennes trötthet över att problemen inte tycks ta slut. 
 
I kategorin Livet innan bloggen skriver jag om det som jag betraktar som mitt gamla liv. Ett liv som jag har lämnat för mitt nya liv med så mycket livsglädjeomtanketrygghet och frihet. Förra veckan på EMDR-behandlingen skulle jag berätta om min trygga plats. Den trygga platsen är en viktig del i behandlingen.
 
I mitt gamla liv hade jag en plats dit jag brukade åka för att få en paus och andas ut när tillvaron kändes hopplös. Det var hit jag brukade åka. Igår återvände jag dit. Havet har alltid symboliserat frihet och drömmar för mig. Jag satt där och mindes hur jag haft det och tänkte samtidigt på hur långt jag kommit i mitt liv. Jag lämnade det gamla livet för något nytt och okänt som blev det bästa som kunde hända mig. 
 
Den trygga platsen i mitt gamla liv. En plats där jag kunde få en paus från den svåra livssituationen jag levde i.