Jennys handarbeten

Det nya året började med en storm av sällan skådat slag. Som född i en nöstorm är jag väl medveten om att en storm kan föda liv och kreativitet, samt blotta brister och väcka känslor. 

Enligt min mening står vi nu inför ett paradigmskifte, dvs en brytningstid mellan olika synsätt. Det är något vi inte bara ser på Åland utan även i vår omvärld. Det som har hänt är att det på statlig nivå under flera decennier, har tagits beslut som dragit isär samhället. Resultatet har blivit att makt och ansvar har gått åt varsitt håll. 

I stormens spår kan vi nu se dess konsekvenser. När statsapparaten inte fungerar är det privata initiativ som tar ansvar och visar solidaritet. Talkoandan lever än. Det är sen gammalt, men med tiden har lokalsamhällets börda blivit allt tyngre. 

Ska den utvecklingen vändas är beslutsamhet och rationalisering troligtvis inte det som ska till. Snarare behövs vi en mer rättvis fördelning av resurser och ett solidariskt ansvar för Åland som helhet. 

Det skulle t.ex. kunna vara att återupprätta en del av de  statliga tjänster i landsbygd och skärgård som försvunnit genom åren. Det kunde också vara att satsa på kompetens i glesbygden genom att återupprätta utbildningar som tidigare fanns på naturbruksskolan och att bilda ett skärgårdsgymnasium. Dessa lärosäten kunde även ha hand om kompetensutveckling för den arbetande lokalbefolkningen. 

Vi är nu inne i antropocen, dvs en epok där människan har makten över hela jordens ekosystem. Det är en makt som får förödande konsekvenser genom bl.a. klimatförändringar och miljöförstörelse. Vill man sträva mot ett hållbart Åland bör man vara medveten om att det är i landsbygd och skärgård som livsmedel och andra råvaror (t.ex. trä) produceras. Och ska Åland bli ekonomiskt hållbart bör vi gynna den lokala handeln, men då behöver lokalsamhällena också få resurser och förutsättningar för att kunna klara det. Inte stramare tyglar och sämre livsvillkor. 

I den kommande valrörelsen ska det bli intressant att få ta del av de åländska partiernas syn på glesbygdspolitik. Det behöver inte enbart handla om fördelning av resurser såsom skatter och statliga tjänster utan kan också handla om t.ex. infrastruktur och näringsliv. Kanske behövs det förändringar i företagaravgifter för att klara av konkurrensen med vår omvärld. I glest befolkade områden är transporterna längre och kunderna färre, men under de senaste åren har jag noterat att även småföretagare i staden har det svårt och vissa har t.o.m. fått gå i graven. 

Enligt min mening kan en omställning som gynnar småskalighet samtidigt gynna hela Åland och utveckla en konkurrenskraft som leder till ett bärkraftigt samhälle där alla kan blomstra.