Distansen finns kvar

Det här är en fortsättning på min livshistoria. Berättelsen väljer själv hur den vill komma fram. Den skriver sig själv.
 
Det har blivit ett nytt år. Året är 2003 och jag har nyligen fyllt 19 år. Jag går sista terminen på gymnasiet och funderar på vad jag ska göra sen. I slutet av januari kommer min pappa och hälsar på för att fira min födelsedag i efterskott. 
 
Distansen finns kvar
Det finns fortfarande en distans i relationen mellan mig och min pappa. Distansen har flera aspekter. Dels så beror den på min rädsla som har blivit grundlagd av saker jag upplevt med andra män inom familjen genom åren, men det finns också något annat som blir mer tydligt när vi ses den här gången. 
 
Pappa kommer hem till min lägenhet i Mariehamn en kväll i slutet av januari. Han sover över på min soffa eftersom det inte går fler färjor tillbaka till Sverige den här dagen. Han har flera presenter med till mig. Jag blir glad för presenterna men så uppfattar inte pappa det. Han tycker att jag verkar reserverad. Det har jag verkat vid de flesta av våra möten på tu man hand under uppväxten. Jag är präglad av en uppväxt med min mamma. Trots att mamma inte är med oss den här kvällen är hon närvarande psykiskt. Mamma har alienerat pappa.  
 
Alieneringen
Pappa har blivit alienerad av mamma, men det främliggörande beteendet har min mamma även använt mot flera personer. I efterhand ser jag det som att flera släktingar har blivit utsatta för alieneringen. När jag träffar släktingar och är positivt inställd till upplevelserna med dem, får jag ofta en skeptisk uppsyn av min mamma. Därefter säger hon något negativt om dem. Den här alieneringen har pågått så länge jag kan minnas. Alieneringen gör att både pappa och jag har svårt att förstå varför jag inte är glad när jag får presenter. Vi vet inte om att alieneringen är närvarande. Mamma är inte närvarande den där kvällen i slutet av januari, men ändå tänker jag på hur hon ska hantera situationen. 
 
När jag bodde med mamma hade jag inte alltid insikten om vad det var för slags beteende. Jag lyssnade på henne och utgick från det. När jag flyttade hemifrån och under årens lopp har fått skapa egna relationer till olika personer får jag nya bilder av dem. Bilder som inte stämmer med det som mamma hade målat upp. Trots det så tar lång tid att bryta alieneringen. Den ligger kvar en längre tid och upplevs som en skuldkänsla inombords. 
 
Skillnaden mellan mamma och pappa
Min familjesituation har alltid varit komplicerad. Ingen av mina föräldrar är "den perfekta föräldern". Vi är en dysfunktionell familj. Skillnaden mellan min mamma och min pappa är att pappa har en mer konkret och tydlig personlighet. Ett problem med pappa  är att han har svårt att behärska sig och då kommer aggressiviteten. Med oss barn kommer det ut genom de talade ordet. Han har en provocerande ton med ett mått av ironi. Med andra vuxna kan hans aggressivitet bli fysisk. Fast vi barn aldrig blir utsatta för pappas ilska rent fysiskt så blir jag ändå rädd när den sidan av honom visar sig. Det blir en stress som grundlägger sig i mig. Pappas aggressivitet står för dysfunktionen i vår relation. 
 
Trots dysfunktionen har han en tydlig föräldraroll. Jag och min syster blir aldrig utsatta för någonting i hans närvaro. Pappa bryter inte heller löften eftersom han är bättre på att föra en dialog än vad mamma är. Han kan sätta ord på hur han tänker och berätta saker så jag förstår hur allt hänger ihop. 
 
Mamma har svårt att föra ett samtal eftersom hon byter tråd hela tiden. Hon kan sällan föra en dialog. Oftast känns det som att hon har en monolog som saknar struktur. Hennes oformulerade tankar hoppar ut impulsivt. Hela livet försöker jag förstå vad hon vill säga, men jag kommer kanske aldrig att förstå. Det känns som att vi pratar olika språk. I min dysfunktionella familj är det svårt att veta vem jag ska lyssna på. Mamma har en frånvarande föräldraroll. Det känns som att hon helst vill lämna bort föräldraskapet åt någon annan. Vad hon vill få ut av sitt föräldraskap har jag svårt att förstå. Hon vill träffa sina barn och hitta på saker men att bo med henne är alltid en risk för vad som kan hända. Hon kan inte skydda oss barn från direkta faror. Vårt hem var alltid en farlig plats och jag levde med en ständig rädsla. 
 
När jag tänker på mammas knepiga personlighet så känns det alltjämt som att hon har två sidor. Senare under året 2003 får jag uppleva mamma i en ny situation. Det blir på ett sätt som förvånar mig. Vi blir kollegor på en arbetsplats.
 
Fortsättning följer...
2003 aggressiv alienering distans dysfunktionell familj mamma pappa
0 kommentarer