Jennys handarbeten - Livet innan bloggen

Vi har tittat på ett hus

Det här är en fortsättning på inlägget Servitörlinjen.
 
Det är fortfarande höst det där året som är 2003. Jag går på en 1-årig servitörlinje på Ålands hotell- och restaurangskola.
 
Under hösten känner jag hur livet börjar gå framåt alldeles för snabbt. Det finns en ambivalens i vad jag vill göra och den verklighet jag faktiskt lever i. Jag ger inte upp mina drömmar helt och hållet utan funderar kontinuerligt på när tiden för dem ska komma.
 
Utdrag ur min dagbok:
 
26 september 2003
"NN och jag var och tittade på huset idag igen."
....
" Allting går så fort. När ska jag hinna resa och gå på högskola? Det är jobbigt att NN blir sur om jag träffar kompisar utan att han är med. Poängen med att träffa kompisar är ju delvis att man ska kunna göra det utan sin partner. På ett sätt ska det bli trevligt med hus."
 
Vi har tittat på ett hus
Under hösten har jag och min pojkvän gått och tittat på ett hus. Vi har ännu inte diskuterat tanken på att bo ihop. Det är helt och hållet hans husdröm. Något som jag redan nu börjar märka litegrann är det faktum att han vill köpa saker som är begagnade och ofta i dåligt skick till ett lägre pris, eftersom han ser sig själv som händig. Precis så är det med det här huset. Huset är litet och saknar vissa moderna bekvämligheter. Det är också fuktskadat. Det är inte heller så lätt att bygga om eller till huset eftersom det är byggt på fornlämningar. Den lilla trädgården är full med stora kullar som man inte får röra av kulturhistoriska skäl.
 
Han köper inte huset. Det är inte problemen som finns med huset som avskräcker från köp utan det är helt enkelt så att han inte blir beviljad ett banklån eftersom han inte får en borgenär. Han hade hoppats på sin mamma men hon väljer att avstå.
 
Kanske var det lika bra med tanke på hur livet kom att utveckla sig. 
 
Fortsättning följer...

Servitörlinjen

Det här är en fortsättning på min livshistoria.
 
Året är 2003 och jag är 19 år. Det är höst och jag har börjat på en 1-årig yrkesutbildning till servitör på Ålands hotell- och restaurangskola.
 
Jag betraktar utbildningen som ett års betänketid tills jag vet vad jag vill göra sen och peppar mig själv att tycka att jag har tagit ett bra beslut trots att det inte var ett val från hjärtat.
 
Utrag ur min dagbok:
 
14 september 2003
"... Jag trivs faktiskt jättebra i skolan. Utbildningen är intressant och man lär känna de andra i klassen bra eftersom man äter med dem, arbetar med dem och klassen är inte så stor. Det är ett plus att jag inte känner någon sen tidigare."

Precis som gymnasietiden blir även tillvaron på hotell- och restaurangskolan en tillvaro där jag lever och utvecklas medan privatlivet mest handlar om överlevnad.
 
Vid den här tiden är jag en blyg person som har svårt att ta kontakt med nya människor. Möten med nya människor blir en stor utmaning eftersom det är en viktig del av servitöryrket. Jag utvecklas väldigt mycket socialt under läsåret.
 
Det var här på servitörlinjen som min sociala utveckling startade eftersom jag nu blev tvungen att ta kontakt med människor som jag inte kände.
 
Privat blir det allt tuffare på många sätt under den här tiden. Under gymnasieåren hade jag fått ekonomiskt stöd av socialtjänsten som tillägg till mitt studiemedel vilket nu kommer att upphöra. Det blir ekonomiskt svårt. Jag löser det genom att jobba extra som simlärare ett par kvällar i veckan på simhallen. Varannan helg gör jag praktik på skolans övningsrestaurang och det blir tungt att ha både skola, jobb och praktik.
 
Livet med min pojkvän blir inte heller enklare, men jag går fortsättningsvis och hoppas på att han ska förändras. Jag tänker att vi tillsammans ska kunna reda upp både hans, mina och våra gemensamma problem, vilket får mig att tänka att vi nu är redo för nästa steg i vårt förhållande.
 
Fortsättning följer...
Taggar: 2003 livet relationer service servitörlinjen social förmåga utbildning utveckling ÅHRS

Inte vara i vägen

De senaste dagarna har jag känt att skrivlusten börjar återvända. Jag har också tänkt lite på hur jag lämnat er läsare i ovisshet om hur mitt liv fortsatte efter att jag hade gått ut gymnasiet. Idag är jag nybliven företagare inom en branch jag inte har någon större erfarenhet av, men det är inte första gången jag lockas av entreprenörskap. För ett antal år sen var jag på väg att bli egen företagare. Det var otroligt nära att det hade blivit så men ödet ville annat.
 
I berättelsen om mitt liv är det några år kvar tills jag överväger att bli företagare. Där berättelsen tar vid nu har jag en svår tid  framför mig. Året är 2003 och jag är 19 år.
 
Inte vara i vägen
Jag önskar att gymnasiet hade varat längre för jag känner mig inte redo att ta några beslut om vad jag ska göra efter det. Jag upplever att vuxenvärlden förväntar sig att jag ska veta vad jag vill göra, men jag vet inte hur jag ska bete mig för att alla ska bli nöjda. Jag vill bara synas så lite som möjligt. Inte vara i vägen. Min magkänsla säger att mycket i min tillvaro känns fel men jag hoppas att det bara är tillfälligt och att det ska bli bättre snart.
 
Under den där sommaren 2003 lever jag fortsättningsvis ett liv i två skilda världar. På dagarna jobbar jag som simlärare och på ledig tid umgås jag med dysfunktionella familj och destruktiva pojkvän. Sommaren går väldigt snabbt och plötsligt är hösten här.
 
Jag börjar på en 1-årig utbildning som gör att jag blir kvar på Åland. Läsåret blir tungt och svårt på flera olika sätt. Jag hoppas på att problemen och svårigheterna är tillfälliga, men så är inte fallet. Den nya utbildningen blir en början på en lång period som är den tyngsta perioden i mitt livs historia. Det är därför den delen av mitt liv är så svår att förstå, smälta och sätta ord på.
 
Har det verkligen hänt? Hur kunde det hända och hur blev det min vardag? Hur klarade jag ens av det? Men allt var verkligt och det var mitt gamla liv. Ett liv som inte längre ÄR men som VAR min vardag och verklighet.
 
Den här låten Elsinore med Björn Afzelius från år 1999 är talande för perioden som följer i berättelsen om mitt liv. "Där ondska får råda blir godhet ett brott." Hur jag än försökte vara andra till lags blev jag till slut bara en fånge i min tillvaro.
 
Taggar: dysfunktionell familj fånge livet pojkvän skild sommar sommarjobb utbildning verklighet värld

Sista provet

Det här är en fortsättning på inlägget Vad jag vill försvinner bort.
 
Jag ser hur Anton faller ner i vattnet. Han sjunker ner mot bottnen. Snart kan jag inte längre uppfatta honom som en människa men jag kan urskilja att det är något därnere. Jag är i vattnet och försöker dyka efter Anton men kommer snabbt upp igen och är andfådd. Räddningsförsöket misslyckades.
 
Jag försöker igen. Jag kommer lite närmare den här gången, lite djupare ner i vattnet men blir tvungen att vända upp till vattenytan för att ta ny luft. Detta händer upprepade gånger.
 
Jag förstår inte varför det är så svårt. Jag ser ju Anton så klart och tydligt därnere på botten men lyckas inte nå honom. Jag försöker en gång till. Jag trampar vatten medan jag försöker att fokusera på uppgiften och samlar kraft att försöka igen. Jag tar ett djupt andetag och dyker. Jag simmar ner mot bottnen. Antons kropp syns tydligare. Jag kommer närmare och närmare. Det kan inte vara mer än en meter kvar när jag känner hur syret börjar ta slut. Då sparkar jag kraftigare med benen för att snabbare komma fram. Till slut når jag den livlösa kroppen. Jag tar tag i Antons arm och låter vattnets kraft föra mig och Anton upp till ytan. Jag orkar inte simma längre. På vägen upp känner jag att jag inte längre har luft kvar. I samma ögonblick som jag reflekterar över det plaskar det till. Jag har nått vattenytan!
 
Jag simmar anfådd mot bassängkanten med Anton i ena armen. Jag slänger upp honom kanten och försöker göra mun-mot-mun-metoden. Om Anton varit en riktig person hade han kunnat få skallskador av att bli kastad mot den hårda kanten eller dött av att det tog för lång tid att rädda honom, men Anton är inte en riktig människa. Han är en livräddningsdocka som används i utbildningssyfte.
 
Vid bassängkanten står två ledare från simlärarkursen jag deltar i. Den ena pratar medan jag anfått pustar ut vid bassängkanten. Hon säger: "Jenny, vi såg på dig när du försökte dyka efter Anton. Du försökte så många gånger. Vi trodde att du aldrig skulle klara det."
 
Sista provet
I juni 2003 var det här det sista provet på simlärarkursen. Året före höll jag på att tyna bort men det här året svängde det och börjar jag istället gå upp i vikt och få dålig kondition. Att gå simlärarutbildningen blir en tuff utmaning. Varje dag i en veckas tid tillbringar jag dagligen minst 3 timmar i bassängen och tränar simteknik, dykning och livräddning.
 
Det var min mamma som tipsade mig och simlärarkursen. eftersom deltagarna garanteras ett sommarjobb efter kursen. Kursen hade hon läst om i "Jobb på Åland".  Jag kände mig lockad eftersom jag haft simningen som ett intresse tidigare. När jag gick i åttonde klass brukade jag gå på simträning en gång i veckan. Jag tappade dock motivationen när jag tagit det svåraste märket och simläraren tyckte att jag skulle börja tävla. Jag ställde då upp i en simtävling, men märkte att tävlingar saknar mening för mig. Jag vill hellre simma av eget intresse.

Vad jag vill försvinner bort

Det här är en fortsättning på inlägget Jag står vid ett vägskäl
 
 Det är vår och året är 2003. Jag är 19 år och går sista terminen på gymnasiet. Det är hög tid för mig att bestämma mig för vad jag ska göra efter gymnasiet. Jag känner mig väldigt lockad av lärarutbildningen och det vill jag gärna berätta för någon.
 
Vad jag vill försvinner bort
Jag rusar glatt hem till min pojkvän och berättar med entusiasm om lärarutbildningen, men bemötandet jag får är allt annat än positivt. Han tycker att läraryrket är dåligt betalt. Han menar också att om jag väljer att utbilda mig utanför Åland då finns det inget "vi" längre. "Då struntar du i vårt förhållande! Då kan du glömma oss!" säger han. Jag försöker säga att vi nog kan vara tillsammans fast jag studerar borta men han tror inte på det.
 
Vid den här tiden är jag en känslig tonåring som är märkt av livet. Jag har svårt för att säga ifrån och vill göra som andra säger för att slippa få mer problem. Jag har inte heller någon som för min talan. Det känns som att min pojkvän är den enda jag har och han får stå för vad som är rätt och fel. Vad jag vill försvinner bort. Jag väljer att lyssna på honom och stannar kvar på Åland. Mitt val efter gymnasiet faller istället på en annan utbildning som jag kan gå på Åland.
 
På hösten det där året 2003 börjar den nya utbildningen men först kommer sommaren. Ett par dagar efter min studentexamen går jag en kurs som leder till ett sommarjobb.
 
Fortsättning följer...

Jag står vid ett vägskäl

Det här är en fortsättning på min livshistoria. Jag har tidigare berättat om min studentexamen och om varför jag lägger mina framtidsplaner på is efter det. Låt oss nu backa tillbaka ett steg för att se hur mina tankar gick under det sista läsåret på gymnasiet. Jag väljer trots allt att söka till en utbildning som börjar på hösten det där året 2003.
 
Jag står vid ett vägskäl
Under det sista året på gymnasiet får jag precis som många andra sistaårselever ta del av information om olika utbildningar efter gymnasiet. I mitt huvud snurrar tankarna om vad jag ska göra. I huvudet känns det som att jag står vid ett vägskäl och funderar på vilken väg jag ska gå. Vägarna står för olika utbildningar.
 
Det är självklart för mig att jag ska fortsätta studera efter gymnasiet men med vad är inte helt klart. Under höstterminen känns det väldigt tydligt att jag vill komma bort från Åland och studera på universitet. Problemet är att jag inte vet vad jag vill bli. Jag gör olika tester hos studiehandledaren. Tester som visar vilka områden jag är intresserad av och ger förslag på yrken. Inget av dem känns som ett solklart alternativ, men sen när vårterminen kommer dyker ett tydligt alternativ upp.
 
Lärarutbildningen
Under vårterminen får jag delta i flera seminarier där studenter och lärare på olika utbildningar kommer och berättar om utbildningsalternativ. En lärarstudent berättar om sin utbildning och när jag senare läser på i broschyrer om lärarutbildningen väcks mitt intresse för den. Jag minns min högstadietid.
 
Det sista året på högstadiet hade jag en klassföreståndare som även var lärare i engelska. Hon var väldigt speciell för mig eftersom det var hon som lade märke till att jag hade en pedagogisk sida. Jag minns vid ett tillfälle när min bästa vän inte förstod en uppgift på engelskalektionen. Då förklarade jag för henne genom att använda mig av liknelser och en symbolik som utgick från hennes personliga intressen. Det gjorde att hon förstod hur hon skulle ta sig an uppgiften. Läraren noterade hur jag gjorde och sa att jag är pedagogisk.
 
I slutet av nian hade alla elever enskilda möten med klassföreståndaren då en förälder skulle vara närvarande. Min mamma satt med på vårt möte. Då sa klassföreståndaren till min mamma: "Jag tycker att Jenny skulle satsa på att bli lärare. Hon är lite för försiktig, men det kan man jobba bort."
 
Jag känner mig väldigt lockad av lärarprogrammet och det vill jag berätta för någon.
 
 Fortsättning följer...

Att överleva en sociopat

Det här är en fortsättning på inlägget Framtiden läggs på is.
 
Efter att jag gick ut gymnasiet förändrades min tillvaro dramatiskt. Det beror till stor del på att min pojkvän får allt mer inflytande över mitt liv. När jag pratar om saker som jag funderar på argumenterar han ofta på ett egocentrerat sätt och får mig att framstå som mindre värd, men jag kan jag ändå prata med honom utan att han blir våldsam så länge han är nykter.
 
En antisocial personlighet
Min pojkvän har en antisocial personlighet. Det är oftast alkoholen som tar fram det hos honom. Ju mer beroende han blir av alkoholen desto mer ser jag hans antisocial personlighet framträda. Jag har sett den destruktiva sidan av honom tidigare. Den första gången jag såg det var en sommar när han hade semester. När han inte måste vara på en arbetsplats faller han snabbt ner i sitt missbruk. Då dricker han för mycket och blir destruktiv.
 
"Typ 2-alkoholisterna karaktäriseras av en mycket tidig debut, vanligen i elva, tolv års ålder men även ännu tidigare. De blir ofta aktuella för behandling i 20-årsåldern och bilden komplicerades av antisociala personlighetsdrag. Biokemiskt utmärks de av låg funktion i serotoninsystemet med våld och annan aggressivitet i bilden." (netdoktorpro.se)
 
Jag har svårt att förstå mig på den antisociala personligheten. Det har tagit mig många år att försöka få grepp om ett beteende som kan beskrivas som onormalt, farligt och destruktivt. Det har tagit mig en längre tid att förstå att jag har varit tillsammans med en sociopat
 
Sociopatens karaktär
De farligaste personerna som finns i vår värld har oftast en antisocial personlighetsstörning. Sociopaten är en sådan personlighet. Kända sociopater är bl.a. Charles MansonJohn Ausonius och David Berkowitz. Det finns inte jättemycket information om sociopater på svenska. Ofta blandas begreppen psykopat och sociopat ihop. Båda har en antisocial personlighetsstörning men det finns saker som skiljer dem åt. 
 
"En sociopat har ett trauma, oftast ifrån barndomen, som har framkallat ett hat emot samhället eller en viss grupp. En psykopat däremot ser sig själv som den perfekta urtypen av en människa och inte som ett offer för det hårda samhället, utan en som, både bokstavligen och bildligt, tar för sig av vad livet erbjuder. Han bara är sig själv. En psykopat är således en människa med ett infött emotionellt nedsättande fel, medan en sociopat hyser agg emot samhället och har tappat sina känslor pga. detta hat." (mimersbrunn.se)
 
Det finns även tydliga skillnader i den sida som visas utåt. Psykopaten kan ofta ha ett lugnt yttre medan sociopaten lätt får sammanbrott av vrede och ångest. Sociopaten är ofta arbetslös och sällan högutbildad. Sociopaten anses ofta vara en orolig och störd dagdrivare. Brott som begås av sociopater är typiskt slarviga istället för minutiöst överlagda och välplanerade såsom psykopaters brott ofta är. En sociopat är kapabel att binda sig känslomässigt till andra människor men det är svårt att lyckas med. Trots förmågan att binda sig känslomässigt till andra människor bortser sociopaten från sociala normer som helhet. På dessa 16 punkter som kännetecknar en sociopat kan jag ringa in samtliga som egenskaper hos min pojkvän. 
 
Sociopaten kan ses som den outvecklade psykopaten. Psykopater kan helt enkelt inte bilda känslomässiga band med människor. De saknar empati, men de kan lura folk att tro den raka motsatsen med sin charm och överlägsna intelligens. De är duktiga på att bete sig som de ska, men inuti är de tomma. 
 
Val av offer
Vid första kontakt med en ny person kommer en sociopat ofta testa personens empati. Frågor som är inriktade på att upptäcka om du är mycket empatisk eller inte bör få det att ringa varningsklockor. Personer med en mycket empatisk läggning är ofta måltavlor. En sociopat är inte farlig för alla människor. Sociopater har sina utvalda offer. Personer med lägre nivåer av empati är t.ex. sällan intressanta som offer.
 
Första gången jag såg sociopaten som jag senare blev offer för var jag ca 12 år. Då var han bara en konstig granne för mig. Jag visste inte att han skulle börja ta mer kontakt när jag blev 16 år. Nu önskar jag att vi aldrig hade träffats eftersom jag idag vet att exponering för och interaktion med en sociopat i barndomen kan lämna livslånga ärr.
 
Att överleva en sociopat
En sociopat väljer ut sitt offer och förgör det såväl psykiskt som fysiskt. Det är många offer som inte har överlevt det som sociopater har utsatt dem för. Här kan man läsa (på engelska) om hur Anette lämnade en sociopat. När sociopatens offer lämnar relationen och berättar om det för andra känner sig sociopaten ofta maktlös och i vissa fall besegrad. Det finns en sida på Facebook för överlevare till sociopater. Survived a Sociopath heter den. Där hittade jag den här bilden med ett viktigt budskap.
 
 
Fortsättningen på min berättelse kommer delvis handla om hur jag överlever sociopaten jag blev ett offer för. Jag försöker ofta vinna tid och väljer mina strider. Jag letar också efter möjligheter för att mitt liv ska fortsätta mot den riktning jag vill. Det slutar inte här. 
Taggar: alkohol antisocial offer personlighetsstörning psykopat sociopat överlevnad

Framtiden läggs på is

Det här är en fortsättning på min livshistoria. 
 
Året är 2003 och jag är 19 år. Efter att jag går ut gymnasiet förändras mitt liv än en gång i en negativ riktning. Åren jag gick på gymnasiet präglades av mina resor mellan två olika världar.
 
En värld av möjligheter
Skolan var för mig en fristad som jag upplevde som trygg och normal. Det var en miljö där det fanns framtidstro och en livsglädje. Skolan representerade en värld av möjligheter. Under gymnasieåren drömde jag om att gå på högskola eller universitet. Jag hade också andra framtidsplaner. Det kan vara svårt att föreställa sig hur jag kunde ha så mycket drömmar och idéer eftersom det blir tvärstopp med allting efter min studentexamen. 
 
Mardrömmar är en verklighet
Förklaringen finns i mitt privatliv som vid den här tiden är en värld där mardrömmar är en verklighet. Det saknas sunda och normala värderingar i min vardag. Om skolan var en fristad så kunde mitt privatliv betraktas som en krigszon. Det är en tillvaro där inget kan växa eftersom jag bemöts med negativa budskap och mina drömmar anses ofta sakna värde. När jag nu går ut gymnasiet försvinner min trygghet och mardrömslandet tar allt mer över min vardag. Från att ha haft framtidsplaner kastas jag ut i en verklighet där livet mest består av en destruktiv tillvaro i det krigsdrabbade mardrömslandet. Jag har ingenstans att ta vägen. 
 
Framtiden läggs på is
Under åren som följer finns det ingenstans att vila från alla problem. Jag lägger alla mina drömmar och tankar om framtiden på is. Åren som följer kommer att i allt högre grad präglas av en kamp för överlevnad. I början tror jag att det till viss del handlar om att få vardagen att gå ihop men ju mer tiden går desto mer präglas tillvaron av min kamp för att få fortsätta leva. Att överleva blir det enda som räknas. 
 
Fortsättning följer...