Det är dom själva som måste be om hjälp
Igår såg jag filmen "Himlen är oskyldigt blå" på tv. Jag hade inte sett den förut och den var inte alls som jag trodde att den skulle vara. Den väckte många frågor och en sak som jag kände så bra igen var den där pappan som spelades av Björn Kellman. Såna människor har jag träffat tidigare i livet. Den där personen som har ett jobb och en familj men som ibland dricker för mycket och blir elak och våldsam mot familjen. Allt stämde så bra som till exempel när mamman säger att han är sjukskriven från jobbet för att han har ont i ryggen fast läkarna inte hittar något. Givetvis är då den här pappan hemma och full.
Jag vet en person som är precis som den där pappan. Den här personen började med att missköta jobbet genom att vara bakis på måndagar. Han började bli osams med chefen på jobbet. Det berodde mycket på alkoholen. Sen en dag när det bara blivit svårare och svårare för honom att sköta jobbet förlorade han det. Han gick sen hemma och när människor frågade om han inte skulle börja jobba igen skyllde han på att han hade ont i ryggen och behövde vila upp sig. Åren gick. Han drack allt mer och blev allt jobbigare att ha kontakt med. Fylla och våldsamheter blev allt vanligare. Familjen orkade inte med honom. Precis som i filmen så fick familjen höra att det var dom som det var fel på. När familjen bröt med honom blev det allt svårare för honom att få tillvaron att gå ihop.
Jag har inte någon kontakt med den här personen idag och eftersom vi bor långt ifrån varandra hör jag sporadiskt bara rykten numera. Det senaste jag hört var att han flyttat flera gånger och att han inte längre kör bil utan cyklar mest. Han har fortfarande inte börjat jobba igen och han dricker fortfarande.
Det är tragiskt med såna här människor i samhället, men tyvärr är det svårt att hjälpa såna människor. Precis som med pappan i filmen så går det inte att prata och resonera med dom. Det är dom själva som måste be om hjälp. Då kan man vara ett stöd men inte annars.