Jennys handarbeten

 

 

De sista dagarna innan jag åker hem till kobben känns på något vis alltid lika dystra. Nu regnar snön bort här och jag tror jag kommer att somna tidigt. Det verkar inte spela någon roll hur länge jag varit borta. Nu har jag ju varit här mindre än två veckor och jag vill redan hem. Vad är det då som är så fantastiskt där som inte finns här?

 

Jo, det första måste väl vara att allt är mer välbekant och hemtamt. Människor pratar samma dialekt som jag och kan ha liknande problem som jag har eftersom man lever med samma fenomen. Jag har mitt hem där på Sottunga. De flesta personliga tillhörigheterna har hittat dit och jag har ett riktigt hem som jag har bott i en längre tid och det är anpassat för att jag ska kunna leva där. Här på studieorten har jag valt att ha så lite tillhörigheter som möjligt eftersom det har varit mer som en plats för mat och sömn snarare än ett hem. Det gör ju samtidigt att trivseln inte infinner sig när man väljer det sättet att leva. Det allra jobbigaste under åren har ju varit att vara borta från släkt och vänner på Åland när viktiga händelser inträffar. Alltid har det känts som att jag missat något :( Det kommer bli så mycket enklare år 2013 när jag kommer att ha dom på närmare håll och dessutom inte ha deadlines som jag måste följa. Kanske jag till och med nån gång i mitt liv får en betald semester. Undrar hur det skulle vara?

 

Sen en sak som jag saknat när jag är på studieorten är spontanbesök. Dels att jag är den som får oväntat besök eller att jag själv går och hälsar på någon. Det har kanske hänt någon gång men ytterst sällan. På Sottunga är det nästan en standardföreteelse. Man kan tänka sig ibland att man ringer först och kommer över om 5 minuter men en del bara dyker upp och överraskar med glass på ens trappa eller öppnar dörren och ropar hallå. Haha.. Det är helt normalt.. En annan sak som jag saknat är tryggheten som finns hemmavid. Man vet att det alltid finns någon som kan hjälpa  till när det behövs något och så är avstånden korta. På Sottunga behöver jag sällan vara orolig för att något kan hända och dräller jag saker efter mig är det alltid nån som har koll på det eller så ligger de kvar tills jag kommer igen. På postkontoret och butiken kan man prata om allt annat än det som är relevant samt få hjälp med helt andra saker än den service de erbjuder.

 

Jag har ändå lärt mig vissa saker av att vara borta och studera. Jag har varit tvungen att ta kontakt med nya människor och i skolan har jag fått lära mig mycket användbart som jag  kommer att ha nytta av sen både i jobbet och på andra sätt. Dessutom har jag ju alla upplevelser som jag sparar i minnet. 

 

En sak som jag nästan visste hela tiden var att jag inte skulle bli kvar i Sverige efter studietiden. Det blir för ensligt utan familj och vänner långa tider. Det är en sak när man går i skolan och har massor av uppgifter att fördriva helger och kvällar med, men när man jobbar sen då blir den fria tiden lång och så kan jag bara inte leva. Inte när jag har ett mer sprudlande liv därhemma att leva.