#47 - Universitetsexamen

Ny kategori på bloggen: Listan.
Det finns en hel del saker jag har tänkt, känt jag borde eller drömt om att någon gång göra i mitt liv. 
Jag har samlat dem på en lång lista* för att kunna dokumentera min livsresa mot målen.

* På engelska kallas en sån här typ av lista för Bucketlist. 

Nummer 47: Universitetsexamen 
Det finns människor som vet vad de vill göra när de har gått ut högstadiet, kanske har de en kort väg ut i yrkeslivet eller så kräver det längre universitetsstudier innan de kan börja jobba. 
Det finns också människor som kanske inte vet vad de vill göra efter högstadiet, men ändå går ut gymnasiet och sedan hoppar på ett universitetsprogram där de läser ämnen som intresserar dem. Med tiden, t.ex. under studierna gör de sedan ett yrkesval. 

För mig blev vägen till en universitetsexamen lång. Det var länge en dröm, långt ifrån den verklighet jag befann mig i. 

När jag gick på högstadiet visste jag inte vad jag ville bli. Mina intressen gick åt många olika håll och jag kunde inte se mig själv jobba med ett enda yrke genom hela karriären. Bara tanken på det lät uttråkande.  

Efter högstadiet valde jag att gå gymnasiet. Under gymnasietiden började jag formulera tankar om att gå på universitet, men jag möttes av hårt motstånd från min familj. I min familj var utbildning något som ansågs dåligt och bortkastat att lägga tid på. Man skulle bara jobba och få en bra pension, inte lära sig saker och få kompetens.

Nedslagen av min oförstående familj lade jag mina drömmar på is efter gymnasiet. Alla drömmar fanns kvar långt inne i mig. Jag släppte dem aldrig, utan försökte då och då göra små försök till förverkligande trots det massiva motståndet från familjen. 

Efter gymnasiet gick jag en 1-årig utbildning till servitör på Ålands hotell och restaurangskola 
Efter servitörutbildningen provade jag under ett år att ge yrket en chans. Till en början blev tillvaron värre än värst. Jag fick tillfälliga jobb hos oseriösa arbetsgivare som betalade för låga löner och chefer som var dåliga på att handleda en nyutexaminerad servitör. 
Efter att ha jobbat ett år som servitör utan en tillstymmelse till stabil anställning hos en seriös arbetsgivare började jag känna en törst efter kunskap och längtan efter att få studera igen. Drömmen om universitetsstudier kom till mig igen. 

För att kunna studera på universitet skulle det betyda att jag måste söka mig till fastlandet Finland eller till Sverige. I det här skedet vågade jag inte lämna min dåvarande sambo för att flytta. Istället sneglade jag på möjligheter att studera på distans. Redan under grundskolan lockades jag av att lära mig språk och under gymnasiet läste jag bl.a. spanska. Jag hittade en distanskurs i spanska på Mälardalens högskola och en distanskurs i Hindi på Uppsala universitet. Dessa kurser läste jag hemifrån och skolorna åkte jag till en gång i månaden i ett halvår. Jag såg språkkurserna dels som kunskap men också som ett sätt att börja samla högskolepoäng. 

Fortfarande var jag inte säker på vad jag ville jobba med, även om jag började närma mig pedagogikområdet. Under kurserna träffade jag lärarstudenter och jag kände en dragningskraft till pedagogiken.

Samtidigt som jag studerade på distans jobbade jag på en restaurang där stämningen var bra och cheferna humana. Dock kunde de inte erbjuda en stabil anställning. På fritiden surfade jag mycket på nätet och letade inspiration. Redan då bloggade jag och hängde på forumet Lunarstorm. När jag sneglade lite på vad andra jag gått i skolan med gjorde nuförtiden, läste jag att en bekant studerade till barnskötare på distans i Norrtälje. Helt plötsligt föll alla bitar på plats. Jag mindes när jag jobbat som simlärare under gymnasiet. Jag mindes alla tankar om pedagogik och lärarstudenter jag träffat. Jobba med barn. Det var ju det jag skulle göra! Jag sökte till barnskötarutbildningen och kom in. Från stunden min chef sa: "Det skulle du passa jättebra som!" till alla gånger jag åkte till skolan kändes allt så in-i-hjärtat-rätt. 

Efter utbildningen var det däremot svårt. Jag vikarierade till och från på ett daghem där jag gjort min praktik, i väntan på att få ett fast jobb. 
Jag fick så småningom ett fast jobb, men blev återigen ett offer för dåliga arbetsförhållanden. Idag skulle jag kalla det för åldersdiskriminering pga att jag var ung. Det var en arbetsplats där alla utom jag var i medelåldern. Under fikarasterna var det svårt att känna sig delaktig i samtalen och stämningen var obehaglig. Det var svårt att säga något utan att det vändes emot mig. När jag sedan blev uppsagd användes argument som "oerfaren" och "för kort utbildning". Även denna gång kände jag att jag hade fått för dålig handledning. Frågor jag ställde fick sällan konkreta svar och jag blev ibland lämnad ensam med komplicerade arbetssituationer.  

Efter att ha gått en tid utan anställning blev jag rekommenderad att gå en jobbsökarkurs. Under veckorna som kursen varade fick jag ett bredare perspektiv på hur man kan söka jobb. Jag gjorde upp en plan på hur jag skulle besöka alla 32 daghem på Åland och presentera mig och lämna mitt CV. Jag hann inte genomföra hela "turnén" innan jag började få små vikariat här och där. Jag lusläste "Lediga jobb på Åland" efter jobb inom barnomsorgen och sökte allt jag hittade inom den branschen.

Ett av jobben jag sökte var jobbet som Ledare för Sottunga Lekskola. Jag räknade inte ens med att jag kunde få det. Jag sökte ju alla jobb som fanns bara för sakens skull, som ett slags mission. Det visade sig sen att jag skulle få jobbet. Jobbet hade en anställningstid från oktober till maj. Under de månaderna hann det hända väldigt mycket i mitt liv. Från oktober-mars bodde jag på Sottunga i arbetsveckorna och åkte hem till sambon i stan på helgerna. Tiden ifrån honom var underbar och det började gå upp för mig hur outhärdligt mitt liv i stan var och att jag var tvungen att lämna det. Under mars började min process att göra slut, för det var verkligen en process att göra slut med person som hade kontrollen över mitt liv. Under sommaren var jag färdig, liksom jobbet var slut. 

Den där sommaren när jag hade gjort slut och flyttat kände jag mig rätt nollställd. Jag var ensam för första gången. Utan sambo, utan jobb och bosatt på ny ort och utan en susning om vad framtiden hade att erbjuda. Då kändes det helt rätt att börja studera igen. Nu var tiden äntligen inne för universitetsstudier. 

Jag googlade distansutbildningar till förskollärare och hittade en på Högskolan i Kalmar som jag sökte till. Jag kom in på utbildningen, men det där med distans var extremt missvisande eftersom det visade sig att man visst måste vara på plats flera dagar i veckan. Deras tolkning av "distans" var möjligheten att studera på distans från mindre småländska orter mot Högskolan i Kalmar. Telebild-föreläsningar från högskolan sändes till olika klassrum i Kalmar län. Jag sökte mig av en slump till orten Oskarshamn. Under min studietid kom Högskolan i Kalmar att gå ihop med Växjös lärosäte och bildade Linnéuniversitetet.

Under utbildningstiden hade jag kvar min bostad på Sottunga och åkte dit så så ofta jag kunde, men hade även studentbostad i Oskarshamn. Oskarshamn blev aldrig som hemma för mig, även om jag var glad åt att få studera i en småstad. Min längtan gick till Sottunga. Där mitt liv på riktigt fått sin början. Efter 7 terminer och 210 högskolepoäng gick jag så slutligen min universitetsexamen. 

Det tog över 10 år från det att jag började drömma om universitetsstudier på gymnasiet tills den dagen jag fick mitt examensbevis: 



examen förskollärare studera universitetsstudier utbildning
0 kommentarer