Jennys handarbeten

Det här är en fortsättning på min livshistoria.

 

Året är 2002 och jag är 18 år. Under våren hade jag flyttat till en ny bostad. Jag började känna mig allt mer instängd och lämnad åt mitt öde.

 

Mina föräldrar ringer hela tiden och ville veta var jag är och vad jag gör. När de ständigt försöker kontrollera mig känns det som att jag inte kan andas. Då känns det som att jag försöker simma ifrån dem. Jag simmar ut på ett mörkt hav där vågorna är höga. Jag tror att jag simmar till en tillvaro där jag ska må bättre än vad jag gör när jag lyssnar på mina föräldrar. När jag gör det svåra valet mellan att bli förgiftad av mina föräldrars åsikter eller ett liv med min pojkvän i det destruktiva mardrömslandet förstår jag nog inte vilket hav jag simmar ut på. Det hav jag simmar ut på är ensamhetens hav. På ensamhetens hav känner jag hur jag blir tvungen att lösa alla problem på egen hand. Jag blir också väldigt ensam med alla tankar. Det är mycket som känns fel i min tillvaro och jag har ingenstans att vända mig. 

 

Under sommaren visar det sig jag betraktas som en landsförrädare i mardrömslandet när jag träffar mina kompisar. Jag blir förskräckt när jag får se ögon av is som ett första varningstecken för min pojkväns inre storm. En storm som drabbar mig om jag visar motstånd. Ögon av is får mig att dra ner på kontakten med kompisar. Mina kompisar börjar sakta försvinna ur mitt liv. Vi kommer inte att förlora kontakten helt men i den här delen av mitt liv får de inte möjligheten att hjälpa mig. Vi ses mer sällan och jag har svårt för att lära känna nya vänner i min egen ålder. Jag har sällan fått den möjligheten under uppväxten. Den här sommaren 2002 när jag är 18 år känner jag allt mer att mitt liv präglas av kontakter med personer som är mycket äldre än mig. Kontakten med äldre personer och deras livsstil gör att jag så småningom identifierar mig med dem. Jag börjar känna mig äldre än vad jag är.

 

När jag inte känner att jag kan få hjälp av min familj eller mina vänner står mitt sista hopp till psykiatrin men där får jag ett fördomsfullt bemötande av skolpsykologen. Den här sommaren har jag som mål att bryta kontakten med henne. Jag uppfattar skolpsykologen som en energitjuv efter att hon tagit mitt hyreskontrakt. Jag lyckas bryta kontakten med henne men det blir ett problem att jag saknar ett hyreskontrakt när jag får möjligheten att flytta.