Ibland blir jag så irriterad över att människor vill att jag inte ska bo på Sottunga. Det är alltså inte människor som bor på ön utan t.ex. släktingar som aldrig bott i skärgården överhuvudtaget. Varje gång man ses kommer de med förslag eller ledande frågor. Suck. Jag som har det så bra här. Till skillnad från sommargäster och släktingar så tycker jag inte sommaren är den bästa tiden på året i skärgården. Nä, ormar, myggor och stekande sol klarar jag mig utan. Jag trivs bäst under lågsäsong för då är stämningen mer familjär och det råder lugn och arbetsro. Det är behagligare temperaturer ute men den lilla befolkningen är lika varm inombords :). Det som många tror är att det inte finns något att göra under lågsäsong men det finns mer att göra än vad man hinner med: olika evenemang, träningar på skolan, fester m.m. Tro det eller ej men vi har även el och bredband härute så vi kan också göra sånt som folk i stan gör en vanlig vardag dvs ser på tv, surfar på Internet och lever normalt hemmaliv. Det som skiljer mig från många är ju att jag lever ensam utan släktingar på ön. Det är mitt egna val som jag är stolt över. Jag klarar mig själv! Det hade jag aldrig trott för 5 år sen när jag lämnade ett dåligt förhållande i stan för att flytta till Sottunga, men det gick! Den livskvalitet jag fått här kan jag inte få någon annanstans. Därför är det otänkbart att jag skulle flytta härifrån. Jag tänker på alla skogspromenader jag tagit för att rensa tankarna, allt roligt jag har upplevt, alla dessa minnen, människor och platser. Ibland känns det som att jag är kär i det som är Sottunga. Jag går omkring och fånler när jag jobbar på dagarna för att jag är så lycklig här. Och nu när det gått en tid och jag insett att kommer stanna här så känns det så bra och jag har inga problem. Allting går bra. Ibland försöker andra (människor som kritiserar mitt val att leva här) lägga problem på mig men jag försöker slå bort det. Någon gång måste det väl bli tydligt att jag trivs med livet.